bruset
Finns hur mycket som helst som jag vill i mitt liv men jag kommer som aldrig framåt, står och stampar. Vill att huset ska bli färdigt och perfekt inrett precis som jag vill ha det, men antar att jag måste inse att det inte kommer att hända. Måste nog inse att jag inte kan sätta ribban så högt, försöka vara nöjd med hur det är trots att det är allt annat än perfekt.
Måste försöka stänga ute bruset i mitt huvud och försöka koncentrera mig på en sak i taget istället för att lyssna på allt på en gång och göra en enda stor sörja av alltihop som sällan leder till något vettigt.
Det kärvar
Kan inte sova, funderar och känner mig orolig, hur kommer allt att bli? Orkar inte med att gå och vänta på besked från försäkringskassan månad ut och månad in. Samtidigt försöker jag att tänka positivt och få livet att gå ihop, men det är svårt men jag håller mig ovanför vattenytan med nöd och näppe.
Känner också att omgivningens förståelse för mitt funktionshinder är rätt dålig, får ofta höra att det är ju bara och skärp till dig nu. Det är otroligt tufft då man verkligen försökt gång på gång men ändå inte får till det.
Jag känner mig till och med dum och som en börda när jag är på psyk eller habben och det diskuteras vad vi försökt under åren och bara kan konstatera att det går lite framåt för att sedan falla tillbaka till gamla mönster igen.
Jag orkar bara inte det här och känner ofta, flera gånger o dagen att jag bara vill lägga mig ner på golvet, skita i allt och bara ge upp.
Boendestöd
Idag har jag varit på möte med boendestödet som jag ska börja med nästa vecka och diskuterat hur vi ska lägga upp det. Känns skönt med någon som förstår hur tufft det kan vara att få ihop alla vardagssysslor för mig och inte bara säger att det beror på lathet. Tror det kommer bli bra att få lite hjälp med hur jag ska lägga upp livet för att få struktur. Dock kan jag inte låta bli att känna lite skam över att jag beöver den hjälpen än fast jag egentligen vet att det inte är något att skämmas över att man behöver lite hjälp ibland.
Nu ska jag försöka vila min onda rygg för det var verkligen en pärs att ta sig till mötet när jag knappt kan gå. Måste kanske ringa en sjukgymnast.
Att våga be om hjälp
Strukturen i mitt liv som jag jagat så länga jag kan minnas får jag fortfarande inte till. Är så attans frustrerande att få kämpa som attan för att hålla efter enkla saker som andra gör i förbifarten. Har funderat länge och har nu lite motvilligt erkänt för mig själv att jag kanske behöver lite hjälp med det här med strukturen. Var på Habiliteringen häromdagen och lade in en ansökan om boendestöd, det var jobbigt då det får mig att känna mig annorlunda och mindre värd.
Än om det känns hopplöst imellanåt så hoppas jag att jag till slut kan hitta ett sätt att få alla de där små momenten i vardagen att gå ihop och kanske klara av att hålla den struktur som jag drömmer om. Ha den där orken att gå och piffa med blommor, kuddar och ljus istället för som det är nu bara kämpa för att hålla stöket på en acceptabel nivå.
Älskade Josefine som förgyller mitt liv och får mig le även när livet är tufft.
Koncentrationssvårigheter & födelsedag
Till något helt annat så fyllde mamma år i veckan och vi har varit där flera dagar i rad och ätit tårta och umgåtts. Josefine charmar alla och får massor av beröm för hur duktig och snäll hon är, detta värmer såklart lite extra i mammahjärtat.
I present av oss fick mamma en förstoring på den här bilden :)
Att vara jag
Det är jobbigt nu, jag orkar inte riktigt så mycket som jag skulle önska och det stör mig. Ser folk runt mig som har aktiviteter varje dag och ändå funderar på va de ska hitta på för att fördriva tiden.
Själv får jag kämpa för att ens orka med att sköta basala saker som rör mig själv och hemmet. Det låser sig och jag får ont i magen bara av en sån enkel sak som att plocka undan saker eller dammsuga. Det blir för mycket intryck och jag får ångest av alla saker och vart jag ska placera dem.
Känns som ingen riktigt förstår hur jobbigt det är och hur otroligt mycket jag kämpar för att försöka få det att fungera. Får ständigt höra saker som "det är väl bara att städa" eller att jag är lat.
I sociala sammanhang har jag också svårt att passa in, jag känner mig alltid så osäker och är så rädd att göra fel. Jag kan nog upfattas som lite klumpig och pratar på om mitt och har svårt att känna in andra, märker alltid efteråt att det blivit fel och känner mig då ännu mera osäker. Försöker verkligen lära mig att vara på rätt sätt och tänker på det aktivt när jag är i sociala sammanhang. det tar dock väldigt mycket energi och jag blir jättetrött i flera dagar efteråt.
På samma gång som jag har så otroligt svårt för vissa saker så fungerar andra hur bra som helst. Det är jobbigt på sitt sätt det med, då folk alltid jämför sysslor med varandra. Då tror de att det bara handlar om en ovilja att göra vissa saker.
Jag vet att det finns människor som har åsikter hurvida man borde ha barn när man har diagnos och det är något jag har tänkt mycket på. Jag har alltid älskat barn och kom fram till att jag inte alls kunde tänka mig ett liv utan barn. Josefine är min drivkraft för att orka kämpa vidare och utvecklas, orka göra skitjobbiga saker som jag har svårt för och fortsätta försöka även om jag misslyckas gång på gång.
Samtidigt blir det lättare när jag kan se sakerna konkreta, jag kan se att saker som ligger på golvet kan vara en fara för Josefine och då blir det genast lättare att plocka undan dem.
Även om ingen förstår eller ens läser så är det ändå skönt att ha fått ur mig lite känslor som ligger och ger mig skavsår i själen.
Det är jobbigt nu
Tankarna gnager och det är verkligen kaos i mitt huvud, känner mig helt orkeslös och skulle helst bara gå och lägga mig och sova. Försöker dock hålla näsan över vattenytan för mitt lilla hjärtas skull, jag har inte tid att bryta ihop nu. Jag måste finnas där för henne och se till att hon har det bra.
Fobi och ångest
Sitter vaken med ångest och mår allmänt halvkasst, så jobbigt att jag aldrig kan få må riktigt bra. Vi var i stan idag eller igår kanske det blir nu efter 24. Blev helt trött och slut i huvudet efter det och orkade bara precis laga mat sen var det vila resten av kvällen.
Min löjliga fobi ställer också till det en hel del då jag blir så nojjig att jag ska bli magsjuk när jag är ute bland folk och funderar på hur stora riskerna är och analyserar allt. Skäms lite över att skriva om fobin och ångesten men samtidgt är det ju jag och det tar upp en stor del av mitt liv och jag tror på något sätt att det kan bli lättare att jobba sig frammåt och bli bättre om jag är öppen med hur jag känner.
sortera
Har så mycket tankar och ideer i huvudet, så mycket jag vill få gjort här hemma. Laga barnmatspure, städa, sortera i köket, hänga tvätt, baka, måla ramar och sortera foton mm. Blir mest kaos i huvudet då jag inte kan sortera bland alla intryck och tyvär slutar det oftast med att jag blir trött och att inget blir gjort. Är alltid så och det är så fruktansvärt frustrerande när man vill så mycket men ändå inte får till det.
Godmorgon
Vaknade tidigt imorse och har hunnit med att både elda, äta frukost och läsa tidningen redan. Övriga familjen ligger fortfarande och sover, ganska skönt att få lite tid helt för sig själv och bara få vara.
Idag hade jag tänkt plocka bort julen här hemma, men får väl se hur det går då jag har lite svårt att få saker gjorda.
Är så trött nuförtiden, gick och lade mig klockan 19! igår och funderar allt för mycket på livet och varför saker är som de är och hur jag ska förhålla mig till det. Känns lite tråkigt att alla människor ska vara likadana för att passa in i samhällets mall.
Mammas lillhjärta
Julstress
Julstressen börjar göra sig påmind nu, känns som att jag har tusen saker jag måste och vill fixa med innan jul. Problemet är bara att jag inte får ett skit gjort, går runt och lyfter i några grejer men sen blir jag som helt handlingsförlamad. Har verkligen svårt för det där med struktur och städning, har svårt att avgränsa mig, veta när det är lagom och får verligen kämpa för att få dett att funka.
ensam helg
Imorgon funderar jag på att gå på auktion om jag kan sova inatt och kommer upp i hyffsad tid.
Sertralin
Igår började jag med Sertralin igen vilket känns lite som ett misslyckande, jag ville ju verkligen klara mig utan medicinen. Just nu mår jag sämre än vanligt och det känns lite som bomull i huvudet. Men de säger ju att de första veckorna med medicinen är värst, innan det vänder. Jag hoppas verkligen att det kommer att vända och att jag kommer att få må bättre igen.
tankarna går runt i cirklar
Då var semestern slut och ångesten är värre än någonsin
Har haft det jobbigt med panikångest och mått rätt kasst hela sommaren också, jag som alltid brukar må bättre under sommaren. Kanske betyder det att jag trots allt behöver den antidepressiva medicinen ändå?
