Att vara jag
Det är jobbigt nu, jag orkar inte riktigt så mycket som jag skulle önska och det stör mig. Ser folk runt mig som har aktiviteter varje dag och ändå funderar på va de ska hitta på för att fördriva tiden.
Själv får jag kämpa för att ens orka med att sköta basala saker som rör mig själv och hemmet. Det låser sig och jag får ont i magen bara av en sån enkel sak som att plocka undan saker eller dammsuga. Det blir för mycket intryck och jag får ångest av alla saker och vart jag ska placera dem.
Känns som ingen riktigt förstår hur jobbigt det är och hur otroligt mycket jag kämpar för att försöka få det att fungera. Får ständigt höra saker som "det är väl bara att städa" eller att jag är lat.
I sociala sammanhang har jag också svårt att passa in, jag känner mig alltid så osäker och är så rädd att göra fel. Jag kan nog upfattas som lite klumpig och pratar på om mitt och har svårt att känna in andra, märker alltid efteråt att det blivit fel och känner mig då ännu mera osäker. Försöker verkligen lära mig att vara på rätt sätt och tänker på det aktivt när jag är i sociala sammanhang. det tar dock väldigt mycket energi och jag blir jättetrött i flera dagar efteråt.
På samma gång som jag har så otroligt svårt för vissa saker så fungerar andra hur bra som helst. Det är jobbigt på sitt sätt det med, då folk alltid jämför sysslor med varandra. Då tror de att det bara handlar om en ovilja att göra vissa saker.
Jag vet att det finns människor som har åsikter hurvida man borde ha barn när man har diagnos och det är något jag har tänkt mycket på. Jag har alltid älskat barn och kom fram till att jag inte alls kunde tänka mig ett liv utan barn. Josefine är min drivkraft för att orka kämpa vidare och utvecklas, orka göra skitjobbiga saker som jag har svårt för och fortsätta försöka även om jag misslyckas gång på gång.
Samtidigt blir det lättare när jag kan se sakerna konkreta, jag kan se att saker som ligger på golvet kan vara en fara för Josefine och då blir det genast lättare att plocka undan dem.
Även om ingen förstår eller ens läser så är det ändå skönt att ha fått ur mig lite känslor som ligger och ger mig skavsår i själen.
Jag förstår exakt hur du känner. Att bli sedd på som lat och få höra (eller bli tänkt om) att man "kan bara man skärper sig" med vardagssysslor )som att städa och laga mat) - och gällande andra saker som andra lätt hanterar - är riktigt jobbigt. Min pojke är min drivkraft också. På många sätt har han lärt mig mycket i och med att jag tvingas göra vissa saker jag aldrig skulle gjort annars (som att vara mera social i och med hans kontakter osv.) Du är inte ensam och jag tycker du verkar var en mycket bra mamma till din fina flicka. Förstår att du blit trött av vardagen. Det är kämpigt för mig med. Det är nog svårt för omvärden att förstå eftersom det kommer naturigt för dem och de inte är så intryckskänsliga och därför har mer menergi. Ha det bra! /Mimmi
Du skriver om viktiga saker, men jag saknar vårtecknen från dig... De kommer kanske snart?
kram och tack för att du vill vara med
Jag läste ditt inlägg och det kunde lika gärna ha varit jag som skrev större delen av det. Jag känner likadant. Har svårt att göra saker som är helt självklart för andra som att dammsuga eller diska till exempel.
