På ruta 1
Det känns som att allt börjar om på ruta 1 nu med min terapi och all den skiten. Kommer kanske få en ny läkare innom en rimlig tid om jag har tur. men sedan måste jag sitta och berätta min livshistoria för honom/ henne också vilket jag fått gjort för olika kuratorer, psykologer, läkare och alt vad det har varit 100 tals gånger under de senaste 12 åren. Jag är så jävla less på det här nu när dom nästan frågar " behöver du en doktor eller går det bra med ett recept" jag vill inte äta deras skitmediciner som får mig att må dåligt och gör som en hinna över min värld. Läkaren jag gick hos som nu blivit sjukskriven hade ju sin teori och skulle göra massa tester och grejer träffar jag nu en ny läkare kommer ju h*n att ha en massa andra åsikter och teorier om jag inte har helt fel för så är det alltid och jag känner till hur psykiatrin funkar här rätt väl nu efter 12 år utan vettig behandling bara recept på recept.
Som sagt känns det som att börja om från noll igen jag ger upp snart orkar inte hålla på och kämpa mot denna hemska vidrigt dåliga vård
Du kan väl försöka se det positivt också, du kanske får en jättebra läkare som verkligen förstår dig och vill hjälpa dig med annat än enbart medicinering, det kan väl inte bli värre, man kan alltid försöka se något positivt i allt, det blir faktiskt lättare då.
Hur skulle du vilja att vården skulle fungera, hur skulle resurserna fungera istället?
VAD ska egentligen läkarna göra som skulle hjälpa dig? Det är ju ditt liv, och de kan ju inte hjälpa dig ÅT dig, bara tillsammans med dig. Vad skulle du vilja ha hjälp med?
Jag menar det verkligen inte alls som ett angrepp, förstår att det är svårt. Jag är bara nyfiken.
