Ensam är inte stark
Jag orkar inte vill inte mer nu. Livet är inte värt att leva då det är såhär och det bara händer dåliga saker hela tiden och man inte har någon som tar emot en då man faller. Pojkvän som säger " vad ska jag göra åt det då" så fort man försöker ta upp och prata om ångesten eller det allmänt jobbiga. Föräldrar som hela tiden säger att jag är vuxen och ska klara saker själv nu. Jag gör inte det jag behöver stöd jag vill ha någon som följer mig till läkaren, någon som diskuterar efteråt vad han verkligen sa för läkarna säger olika hela tiden och jag vet inte vem jag ska lyssna på. Jag orkar inte med de som säger tyst vi har hört att du mår dåligt då man försöker få prata ur sig om sin ångest. Jag vet allvarligt inte vad jag vill just nu det finns ingen gnista kvar och allt har blivit så hopplöst omöjligt. Jag tycker om min pojkvän men vet inte om det räcker men jag måste fortsätta vara tillsammans med honom för annars har jag ingenstans att bo för jag är ju vuxen ju och att flytta tillbaka till mina föräldrar är inget alternativ. Ibland känns det som att antingen vill jag satsa allt eller inget på förhållandet för som det är nu är det allmänt tråkigt. Mår så jävla dåligt och har bara lust att ta en kniv och trycka hårt mot skinnet tills blodet som lungnar tränger fram. Ska inte göra det blir fula märken men jag har lust.
Jag vill bara bli normal eller jag vet inte på vilket sätt jag är onormal men jag har så gott som inga vänner och det tyder på att det är nåt fel på mig och denna ständiga ångets, illamående och magont dödar mig jag orkar inte en sekund till.
Håll ut, det här är inte allt. Håll ut och ta det kallt. Du är inte ensam. Det må kännas så men det är inte fallet, lita på mig. Ta det försiktigt med knivar och annat vasst, tala med din käresta och glöm allt gammalt om än bara för tillfället.
Det är normal att känna så en sådan här kväll. Men tänk att imorgon blir det nog bättre. Och vänner KOMMER och går....
Kram på dig
/Barbro
Förresten, ska du inte ringa din lokala vård och säga att du vill ha den sorts stöd du nämner i ditt inlägg, det har du rätt till Caroline, du behöver absolut inte gå ensam till din läkare och du ska självfallet ha någon att tala med efter. En kontaktperson helt enkelt, då kanske du kan få hjälp med att orka ta dig ut mer också på dagarna vilket jag har förstått att du har svårt med.
