CAROLINES BLOGG

Mår skit orkar inte med det här mer. Under 12 års tid nu har jag så gått som konstant mått dåligt psykiskt. Panikångest, generiserad ångest, social fobi ja spekulationerna kring vad det är jag lider av har diskuterats men jag har aldrig fått någon diagnos. Jag kan ärligt säga att jag inte fått mycket till hjälp alls från psykvårdens sida. Det enda de har gjort är att skriva ut tabletter och utlova behandling som sedan aldrig blir av. Mellan det jag var 8 och 13 fick jag ingen medicin eftersom jag var för liten för det den så kallade behandlingen jag fick var knapphändig Det blev bara till att härda ut alla sömnlösa nätter och panikattacker så gott jag och min familj själva kunde. Frågade mina föräldrar om råd hur de skulle behandla mig i olika situationer då jag hade ångest och så fick de bara svaret att de fick känna sig fram och att de nog gjorde rätt. Inte något konkret alls.

Under åren har måeendet självklart växlat och ibland har jag mått bättre ibland sämre. Vid tretton års ålder fick jag mitt första recept zoloft 50 mg om dagen och xanor 0,25 mg vid behov så har det fortsatt utan att någon egentligen lagt ner någon energi på att ens ställa en diagnos. Har gått hos några kuratorer som mest bara sagt att de förstår att jag har det jobbigt men inte så mycket mer.
Den här vintern har jag mått extremt dåligt läkarna har löst det genom att höja min Zoloft dos med det dubbla från 50-100 mg  och sedan ge mig xanor depot  3 mg om dagen. Xanor är ett bensodiazepinpreparat som är beroende framkallande och inte alls bra att äta egentligen. Den Jobbiga sits jag hamnat i nu är att jag inte kan få KBT behandling som jag skulle behöva medan jag äter benso preparat. Men samtidigt är jag så på bristningsgränsen redan nu att jag inte vet hur jag ska klara av att sluta på egen hand. Har blivit lovad kontaktperson  och stöd under nedtrappningen men inte mycket händer och det lilla som händer tar sån tid sökte akut hjälp i början av februari har fortfarande inte fått någon om man inte räknar medicinen då som hindrar mig från att få den riktiga behandlingen. Just nu har en läkare sagt till mig att byta de 3 mg Xanor depot jag äter per dag till högst 20 mg stesolid som är ett annat bensopreparat.  Stesolid är svagare per mg eller hur man säger så jag vet egentligen inte hur mycket 20 mg motsvarar i Xanor depot. Har sökt info på nätet och så men hittar inte mycket som är till hjälp läkaren är inte där denna vecka men jag ska få komma på onsdag till veckan.  Pratade med en sköterska där idag som sa att jag  fick se det som att det kanske blev jobbigare under nedtrappningen  men att det sedan kunde bli bättre. Just nu klarar jag inte av nedtrappningen själv jag kan inte sova mår illa hela tiden och har sådan ångest att jag inte vet vad jag ska göra ändå har jag inte ens trappat ner något enligt vad jag förstått utan bara bytt till stesolid för att den var lättare att trappa ner eller vad de sa.
Jag orkar inte mer nu jag känner mig helt sviken av vården. Nu har de bytt medicin på mig jag mår dåligt men får ändå ingen hjälp trots att jag för bara några veckor sedan blev lovad att jag inte skulle behöva trappa ner utan stöd. Min famil orkar heller inte mera och tycker jag är jobbig och tjatig.  Jag tror att KBT behandling skulle hjälpa mig men som sagt få jag ingen förens all benso är borta något som känns som en omöjlighet  då jag mår så dåligt som jag gör.  Känns verkligen som jag hamnat i ett omöjligt läge och att jag måste lösa det själv bäst jag kan för deras ord är inget att lita på. Över 10 år av mitt liv har redan försvunnit då jag mått dåligt och bara fått kämpa mig igenom dagarna. hur länge ska det behöva ta innan man får den hjälp man behöver?  Jag känner mig bara så olycklig över det här dels min egen situation men även andras för jag vet att jag inte är ensam om att inte få den vård man behöver.
Är kanske dumt av mig att skriva om det här och lämna ut mig så men jag ser det som ett sista rop på hjälp jag orkar inte mer och vet inte vad jag ska ta mig till. Självmord är jag för feg för men annars hade det varit en utväg en utväg som känns som den enda som skulle kunna befria mig just nu men som sagt jag är för feg för det så ni behöver inte oroa er.