en vanlig dag i oktober
Josefine härjar på som vanligt och går längst möblerna och pratar på. Mamma, kisse, kissekatt och titta där är det som hon oftast säger. Frågar man henne vart näsan är så tar hon fingret och sätter det på sin näsa, så oroligt sött tycker jag.
Hon står även alltmer utan stöd och nu väntar vi på att första stegen ska komma, hon är fortfarande lite feg men det kommer när det kommer.
I helgen köpte vi skor till henne, jättemysigt fodrade var de men ändå inte klumpiga, 299 kronor på Din sko.
bruset
Då var ännu en ny vecka påbörjad och som vanligt har jag ingen aning om vart tiden tagit vägen. Känner mig lite smått stressad och känner att det är massor av saker jag borde göra men samtidigt vet jag inte hur jag ska förmå mig att göra dem. Blir så trött på mig själv och alla tankar som bara snurrar runt runt....
Finns hur mycket som helst som jag vill i mitt liv men jag kommer som aldrig framåt, står och stampar. Vill att huset ska bli färdigt och perfekt inrett precis som jag vill ha det, men antar att jag måste inse att det inte kommer att hända. Måste nog inse att jag inte kan sätta ribban så högt, försöka vara nöjd med hur det är trots att det är allt annat än perfekt.
Måste försöka stänga ute bruset i mitt huvud och försöka koncentrera mig på en sak i taget istället för att lyssna på allt på en gång och göra en enda stor sörja av alltihop som sällan leder till något vettigt.
Finns hur mycket som helst som jag vill i mitt liv men jag kommer som aldrig framåt, står och stampar. Vill att huset ska bli färdigt och perfekt inrett precis som jag vill ha det, men antar att jag måste inse att det inte kommer att hända. Måste nog inse att jag inte kan sätta ribban så högt, försöka vara nöjd med hur det är trots att det är allt annat än perfekt.
Måste försöka stänga ute bruset i mitt huvud och försöka koncentrera mig på en sak i taget istället för att lyssna på allt på en gång och göra en enda stor sörja av alltihop som sällan leder till något vettigt.
Vår lilla solstråle
Sedan sist jag skrev har vår Josefine hunnit fylla 1 år. Helt otroligt hur fort tiden har gått känns ju som det var igår som jag efter flera dagars kämpande äntligen fick upp henne på mitt bröst. Samtidigt känns det som att hon alltid funnits där och jag kommer knappt ihåg hur livet var innan.
Hon är en glad men temperamentsfull tjej som säger ifrån när något inte är som hon vill. Hon kryper i en väldig fart, går efter möbler och kör med läragå vagnen, men än så länge är hon lite för feg för att våga släppa taget och gå själv. Man märker att hon är stabil och att det mest är modet som sviker lite, vi väntar med spänning på när de första stegen ska komma.
Vår lilla tjej 1 år gammal med favoritkissen katten jansson.
Ett av det allra första korten som togs.
